Förra veckan kom skolkatalogen och jag tycker det är hilarious! Att jag finns med längs bak bland lärarbilderna. Vem kunde tro det liksom?
Jag hade på mig en marinblå omlottklänning med tight underdel från Åhléns. Jag tycker den är SKITFIN och göttade mig lite i att fotografen verkade flörta med mig vid fototillfället. Ja sådär som man gör när man får uppmärksamhet. Tihi liksom. Såhär i efterhand, när klänningen burits vid ca 7-8 tillfällen till, har jag dock blivit varse om att han antagligen inte alls flörtade utan han trodde nog bara jag var gravid och försökte omhulda mig lite.
VARJE gång jag har den här klänningen får jag preggerskommentarer. Till och med min man har fått gratulationer för kommande bebisen från folk som sett oss ihop när jag har klänningen på. Men jag fattar inte grejen. Jag har ju ofta tighta plagg på mig. Syns inte magen lika mycket då? Är det färgen som ger mig ett särskilt glow som tolkas som gravidlyster? Jag vågar knappt ha klänningen längre. Inte för att jag inte vill visa upp magen eller för att det skulle vara hemskt att den putar som en bebismage. Utan mer för att jag ju faktiskt inte är gravid, kommer inte vara gravid och jag vill inte att folk ska tro att jag är det.
Det här med gravidkommentarer är ju himla svårt. Jag förstår att många blir ledsna av att höra dem. I synnerhet om man inget hellre vill än att det faktiskt ska ligga en bebis där i. (Gudrun, jag kan nog inte ens gissa mig till knytnävsslaget av sorg det måste vara att få gravidkommentarer om en ”bara tjock mage” då) Den gravida kroppen är så himla mycket allmängods så det anses allmänt accepterat att lägga sig i och fråga om folks livmoderstatus. Även frågor om nääär det ska planeras bebis börjar hagla när man når en viss ålder, oavsett magput. Varför är det så? Varför är mitt barnavlande intressant för så himla många? Varför är just den delen av kroppen inte helt och hållet bara min? Men jag kan samtidigt tänka mig att många som faktiskt är gravida blir överlyckliga över de där första trevande frågorna, när magen precis börjar synas och man bara vill ropa ut till alla att ”HEY, det ligger bebis här!”.
Ja det är ett gissel det där med gravidkommentarerna. Jag personligen blir inte ledsen av dem. För i mig bor varken bebis, bebislängtan eller avsky inför putet. Men om jag accepterar kommentarerna och svarar snällt och opåverkat, har jag då gjort den sortens kommentarer mer ok? Jag vet inte jag.
